Latinamerika - Utveckling eller avveckling?

 Stefan Strömberg, författare, föreläsare och projektledare

Här kommer jag varje vecka att presentera en ny berättelse från någon av mina 37 resor i Latinamerika. 

Om behovet av att mötas.................................. Nr 123

Det känns lite som början på 90-talet. Då bodde jag i Lund och det var laserman, skinnskallar, rasism och växande motsättningar i samhället. Jag gick i fackeltåg i protest mot rasismen. Samtidigt blev det alltmer våld. Vä...nstern mobiliserade med gatstenar. Extremvänstern ska jag säga och den våldsbenägna högern fanns ju redan. Till slut gick det knappt att bege sig ut i samband med demonstrationerna. Jag tänker på det idag. Ett par timmar före nazisternas demonstration i Göteborg. Ännu vet jag inte vad som kommer att hända, men det är mycket hat, våld.... Och rädsla. Alltid denna rädsla. Som leder till hat. Hat som skapar våld. Just därför måste vi mötas. Det är den enda vägen gör att bemöta rädslan och förebygga uppkomsten av dessa hatande grupper. Jag tänker på alla människor av främmande kulturer, med annorlunda traditioner som jag lärt känna under mina resor. Som blivit mina vänner. Som fått mig att verkligen förstå att man kan ta sig an livet på många olika vis. Som på djupet fått mig att inse att alla människor är lika mycket värda och har samma rättighet till ett anständigt liv. Det är varje människas ansvar att leva efter och respektera detta. Vi måste bygga ett samhälle gjort för möten. Till att börja med måste vi förstås förbjuda, stoppa och straffa dem som bejakar våld, hat och förespråkar rasism. Långsiktigt ska visionen vara ett samhälle, en värld där dylika organisationer inte finner anhängare...


 

Om  Chile - Diktatur och demokrati........................ Nr 122

Den elfte september 1973 var jag elva år och tämligen omedveten om ...vad som ägde rum i vår omvärld. Jag skulle bli ishockeyproffs och hade fullt upp med det.
Men jag minns nyheterna från den dagen och jag minns mannen i solglasögon och med armarna i kors. Augusto Pinochet... Militären hade tagit makten i Chile och landet var nu en diktatur. CIA stödde kuppen och det sas att snart skulle allt återgå till det vanliga igen. Det tog 16 år.
Själv hade jag naturligtvis inte en aning om att jag just 16 år senare skulle, på plats i huvudstaden Santiago, få vara med om återgången till demokrati. Nej, jag visste inte att jag under valkampanjen 1989 skulle fly tårgas, vattenkanoner och gummikulor i stadens centrum.
Det var några intressanta månader jag spenderade i Chile och jag vet inte om jag någon gång mött så mycket hopp. I förorterna träffade jag människor som äntligen skulle slippa förföljelsen. Jag mötte en ung man som kallade sig Charlie, som visade mig var i kroppen kulorna gått in och ut. I Santiagos centrum lyssnade jag till de vackraste protestsånger jag hört och jag fick lyssna till berättelsen om hur poeten Victor Jara mördats på nationalstadion.
Ja, det var spännande och ibland otäckt. Patricio Aylwin vann valet i december och tillträdde som president ett par månader senare. Diktaturen var över.
Idag har det gått 44 år sedan militärkuppen i Chile och jag tänker att man kan lära sig mycket av det som hände. Makt, våld, pengar, mänskliga rättigheter, kamp och cyniska stormakter. Allt ryms i det som skedde. Och fortfarande finns ärren där. Alla militärer och poliser har inte straffats för sina övergrepp. Ännu vet man inte sanningen om alla som försvann. Sverige fick en hjälte, ambassadör Harald Edelstam, under de här åren. Med fara för sitt eget liv och ibland med delar av det svenska politiska etablissemanget som fiende, räddade han mången motståndare till Pinochet till livet och hjälpte dem att få en fristad i Sverige.
Den svenska insatsen kring kuppen i Chile 1973 är något att vara stolt över och jag tycker att dagens makthavare borde ta intryck av Harald Edelstams - och Olof Palmes - agerande...



Om resandets själ (skäl?)..................................... Nr 121

Varje gång jag ger mig av följer jag en utrustningslista. Den har sett ungefär likadan ut sedan jag började resa. Enda skillnaden är  nog att jag numera behöver ha med mig ett antal laddare... Annars ser listan väldigt mycket ut som den jag använde vid första resan till Latinamerika 1988. En annan sak som fortfarande gäller är att jag aldrig saknar något. Materiellt alltså. För det är klart jag längtar efter dem jag älskar när jag är borta. Men prylar... Nej! Jag behöver inte mer än det som ryms i en ryggsäck alldeles oavsett om jag är borta ett par veckor eller några månader. Insikten jag nått är - givetvis - att det inte är saker som skapar lycka. Det kanske låter enkelt och trivialt, men det är en erfarenhet jag gärna sprider. Konsumtion skapar mer problem än möjligheter och lycka. Ett uttryck för ett problem som jag har minimal förståelse för är när någon olyckligt säger: "Jag vet inte var jag ska göra av alla mina saker." Det blir ingen sympatistrejk där. Lika lite får jag ångest över den som undrar: "Vad ska man ge någon som redan har allt?" Inget, är naturligtvis svaret... När jag började resa var jag tämligen rädd och fördomsfull och som en följd därav, inte särskilt nyfiken. Uppriktigt sagt, kan jag inte säkert säga vad som drev mig ut på luffen med ryggsäcken och än mindre vad som fick mig att fortsätta. Jag är dock glad att jag gav mig av. Så många intressanta människor jag mött. Så mycket spännande och annorlunda kulturer jag haft förmånen att ta del av. Så mycket vacker natur... Det självklara existerar inte, mer än i det faktum att alla människor är lika mycket värda och att vi har en planet att ta hand om. I övrigt finns det en stor frihet att utvecklas och leva och bland det sämsta vi kan göra är att döma andra istället för att bejaka nyfikenheten. Ja, här ryms - för mig - resandets själ. I en obegränsad nyfikenhet och en ödmjukhet inför det faktum att ju fler svar jag får, desto fler frågor uppstår. Det här har blivit och är mina viktigaste skäl att resa. Min ryggsäck där jag förvarar mina prylar är inte särskilt stor. Min inre packning där jag håller mina upplevelser vid liv växer dock ständigt. Och - som tur är - är den gränslöst stor...

 

Bonden i Guatemala - Om ännu ett möte............... Nr 120

Jag läser i dagens tidning (DN 15/8-17) om övergreppen i inbördeskrigets Guatemala (1960-1996). Ja, jag har hört om dem förut, träffat vittnen och de som drabbats, skrivit om det i min bok "Guatemala - Efter kriget, innan freden", men jag blir lika berörd varje gång. Första gången jag besökte Guatemala pågick ännu kriget och många gånger var jag rädd. Inte minst när nattbussen från Nebaj, genom Quichéprovinsen plötsligt stannade... Men det var inte om det jag skulle berätta. Nej, det var om mannen jag träffade en gång. Bonden i San Miguel som bara gjort en resa i sitt liv och det var med buss till en by någon timme bort. Vi pratade länge om allt möjligt. Sverige kände han inte till och det hjälpte inte hur mycket jag än tjatade. Jag lyckades aldrig övertyga honom om att Sverige inte ligger i USA. Konstigt? Möjligen, men han visste om två länder i världen och det var USA och det var Guatemala. Varför skulle han lita på mig? En märklig främling som plötsligt påstod att det existerade ett tredje land... Jag har funderat över det där samtalet många gånger. Visst det var mycket som den gamle bonden inte kände till. Men om elektriciteten plötsligt försvann; då var det han som skulle klara sig och inte jag. Eller om livsmedelsaffären plötsligt var tom en dag. Och jag tror inte att han "gått in i väggen" någon gång, även om han sannolikt ständigt var orolig för framtiden. Nej, min avsikt är varken att idealisera eller döma. Jag vill bara skapa perspektiv. Vad är det som är bra med vår utveckling? Vad kan vi lära av andra? Det är hög tid att vi börjar lyssna och inte bara månar oss om att ropa högst. Ja, det var vad jag lärde mig den där eftermiddagen tillsammans med bonden i Guatemala som inte trodde att Sverige finns...

 
Om att resa - Inåt och utåt...................................... Nr 119

I höstas träffade jag Marta igen. Min vän häxan som bor i La Paz och som lärt mig så mycket om aymarakulturen. Första gången vi sågs var för 25 år sedan. Tiden går...
Marta kommer från en kultur där man dyrkade solen. Primitivt säger vi som tillber materialism, börs och tillväxt. På andra håll i Sydamerika har jag vänner som pratar om andligheten i naturen och vikten av att vara tacksam mot det jorden ger. Primitivt, säger vi och förvandlar skogen till virkesförråd och trädplantager.
Ja, jag har sett mycket i Latinamerika. Från Frida Kahlos hus i Mexiko city till ödsligheten på Eldslandet i söder. Från inbördeskriget och den spännande kulturen i Guatemala till vingårdarna i Chile och Argentina. Jag har träffat den nu avlidne uruguayanske författaren Eduardo Galeano och jag har flugit tillsammans med Bolivias ex-president Jaime Paz Zamora.
Viktigast är ändå alla möten med vad som brukar kallas "vanliga människor". Hur vanliga de är vet jag just inte, men alla samtal, all gästfrihet och all öppenhet att låta mig ta del av andra traditioner, en annan kultur, ett annat sätt att tänka, är det som påverkat mig mest...
Jag inser att det är en stor förmån som förunnats mig. Samtidigt har det kostat mig en hel del i form av rotlöshet och rastlöshet. Resandet har gjort mig till en sökare och jag skulle inte vilja vara något annat.
Jag reser utåt och jag reser inåt och viktigare på mina resor än ryggsäcken är nyfikenheten, öppenheten och en vilja att lyssna. Ja, jag reser inåt och utåt. Numera inte bara när jag har passet i min hand utan också i skogen stilla på en stubbe...


Om allas rätt, inte bara här utan även där.................. 118

Jag sitter på andra våningen och skriver bok. Plötsligt ser jag ett par äldre män nere på gårdsplan: Jag går ner och vi kommer i samspråk om allt från Latinamerika till hur det var just här förr i tiden, när man levde av den lilla järngru...van, skogen och jordbruk. De flesta slet hårt och var fattiga...
Mycket har hänt sedan dess. Levnadsstandarden har höjts och sådan vi inte ens visste om för 150 år sedan tar vi för givet.
Jag tänker på skolan för barn med funktionshinder i Ecuador som vi stödjer i projekt Kallampa. Den skulle inte finnas om inte eldsjälen Monica startat skolan för egna pengar. 8 av barnen skulle inte gå i skola om inte vi samlat pengar till stipendium.
Det vi gör - med alla musikers, givarares och alla andra som bidragers stöd - är bara en liten droppe, men det gör skillnad.
vi stödjer också kulturgruppen Kallampa som med jämna mellanrum kommer till skolan och gör musik, teater, målar och leker.
Runt om i världen är det likadant och det kan ibland kännas hopplöst, men det går att förändra. Det går att påverka orättvisorna. Alla har rätt till anständigt liv. Inte bara här, utan även där...

 

Om spelet om demokratin............................................... Nr 117

Under mina många resor i Latinamerika har jag lärt mig mycket. Inte minst att spelet om demokrati ofta är just ett spel.
För 28 år sedan flydde jag tårgas, vattenkanoner och gummikulor på gatorna i Chiles huvudstad Santiago. Det var den första valkampanjen efter att Pinochet krossade demokratin 1973 i en USA-stödd militärkupp (Jodå, så var det. Henry Kissinger skriver t.o.m. själv om det i sina memoarer).
1954 var det Guatemalas demokratiska regering som störtades när deras ekonomiska politik hotade USA:S ekonomiska intressen (United Fruit)
Sedan 1959 har USA försökt få bort Castros regim, under förevändningen att man vill skapa demokrati. Batistas diktatur som varade fram till revolutionen hade man dock inget emot, eftersom den gynnade USA:s ekonomiska intressen. Samma sak kan man säga om Somozas USA-stödda diktatur i Nicaragua och motarbetandet av sandinisterna som följde efter 1979.
Jag tänker på det när jag läser om utvecklingen i Venezuela där president Nicolás Maduro håller på att förvandla landet till en renodlad diktatur. Omvärlden protesterar och det med rätta, men jag kan inte låta bli att fundera över hur spelet bakom kulisserna ser ut. Är det oljan som styr? Ser USA och dess allierade nu en möjlighet att få tillgång till en större andel av den olja som - inte minst under Hugo Chavez tid vid makten - gått till länder som Kuba, Bolivia och Nicaragua (jodå, USA köper också).
Och vad är det som händer i vårt land med demokratin? Bryr sig någon längre?
1989, när jag befann i valkampanjens Chile, genomsyrades vardagen av ett hopp. Äntligen skulle folket få något att säga till om. Äntligen skulle rättvisa skapas. 16 års elände var över.
En enkel fråga är: Vart är demokratin på väg? I Sverige. I Latinamerika. Och, som sagt, bryr någon sig...
Själv anser jag att demokrati är något som måste hållas levande och som både skänker rättigheter och ställer krav. Har vi glömt bort det sistnämnda?

 

Om Peguche, utveckling och mitt andra hem............ Nr 116

Naturen här i min skog är underbar. I staden har jag människor jag älskar. Vänner... Men i Peguche, i norra Ecuador, är det som om den livsrytm jag söker existerar. Varje gång jag återvänder dit är det just som att "komma hem". Nej, jag tänker inte idealisera och skönmåla. Här finns en fattigdom som vi inte har, sjukvården är sämre liksom en hel del andra saker som vi tar för givna. Ändå... När jag går på Peguches gator, eller vandrar längs med järnvägen, och ständigt möter människor jag känner, människor som tar sig tid att prata. Här finns en närhet till naturen som är på väg att gå förlorad i vårt samhälle. Man tar förgivet att människan är en del av planeten Jorden och inte dess härskare, vilket också gör att respekten för det som växer är större. Öppenheten för andra dimensioner och det förflutna är större. I vardagen och i ceremonier. Jag säger varken att man har rätt eller fel i detta, men det finns en nyfikenhet och ödmjukhet inför det "okända" som tilltalar mig. Och så åter det här med människorna. Välkomnandet. Att känna sig som en familjemedlem fast jag är en främling.  Jag har lärt mig otroligt mycket av mina vänner i Peguche och jag hoppas de tänker detsamma när de pratar om mig. Vitsen med utveckling är inte det ena eller det andra. Meningen är att man ska mötas. Lyssna och lära och sedan gå vidare. Bara det...


Om värdet av mångfald i en vacker värld............ Nr 11

Jag växte upp i en småstad där centrum för alla drömmar var den konstisbana som låg någon kilometer från hemmet. Att bli proffs i ishockey var målet, men av det blev intet.... Sedan kom musiken och öppnade mina ögon för resandet, för kampen för rättvisa. Och... Det kanske allra viktigaste; insikten att alla människor är precis lika mycket värda. 37 resor till Latinamerika har format mig. Givetvis i kombination med en massa annat, där föräldraskapet väger allra tyngst. Jag har lärt mig att livet kan se väldigt annorlunda ut än vårt och att det är precis lika mycket värt trots att traditionerna inte är desamma. Jag har mött människor som inte varit säkra på om de har mat på bordet nästa dag, människor som varit rädda, människor som inte ens vet om att Sverige existerar. De senast 8 åren har jag tillbringat mycket tid i mitt hus i skogen och både lärt mig att odla och att i allt större utsträckning se sambanden i naturen, i världen och i universum. Nej, det här är inget försök att skryta om "allt" jag varit med om. Det jag vill förmedla är värdet av rättvisa, mångfald och vilken vacker planet vi har fått tillgång till. Ju mer jag vet, desto tydligare inser jag hur mycket det är jag inte känner till. Ödmjukheten inför livet och det som omger oss i rymden växer.  Sedan leder det här till en massa funderingar om materialism, ekonomiska system, kalhyggen och vapenexport. Men det är en annan historia att berättas en annan gång...


Om en rättvis värld............................................... Nr 114

 

Jag ser det hela tiden. Eller heter det kanske "den"... Egoismen. Allt vi har. Allt vi inte vill dela med oss av. Ibland försöker jag slå ifrån mig det. Ibland skäms jag. Hur vi tror oss förmer. Hela skalan. Vita i förhållande till röda, svarta eller vad vi nu väljer för ben...ämning. Män i förhållande till kvinnor. Heterosexuella i förhållande till de som tänker annorlunda. Människor i förhållande till djur och natur.
Vi måste ju samexistera.
Vi som lever på en liten "skitplanet" i utkanten av världen och av universum. I utkanten av tiden. Snart drunknar vi i vår hybris.
Varje gång jag korsar ett kalhygge skäms jag. En sådan total brist på respekt. Varje gång jag ser konsumismen i städerna skäms jag. Hur kan vi?
Mina resor har lärt mig mycket. Tänker på Carlos i Guatemala vars halva apelsin jag fick. I Sverige pratar vi om att förbjuda tiggare.
"Hur kunde ett så vackert folk bli till en själslös flock", skaldar Lundell. Jag tycker han överdriver, men håller med.
Hur kan vi hävda att vi har rätt till mer?
Jag förstår inte...

 


Om vänskap i glädje och sorg................................... Nr 113

 

"Jag har något sorgligt att berätta." På skärmen såg jag Alis meddelande utan att ana. Sedan kom fortsättningen; "Malito" (Han kallades så, Alvaro) och jag förs...tod direkt vad som hänt.
För ett och ett halvt år sedan satt jag vid hans sjukbädd i Ecuadors huvudstad Quito. Han var mycket dålig. Svag av sjukdom och svag av behandlingen mot leukemin. Men vi pratade framtid. Att han skulle få träffa min jämngamla son, som han alltid hälsade till. Att jag skulle få höra honom spela flöjt igen. Ingen spelade vackrare. Ingen kunde fånga hur vinden fick fäste i bergen som Alvaro,
En av de sista gångerna vi pratade frågade han om det fanns något jobb inom Projekt Kallampa...
Jag trodde han vunnit över sjukdomen och därför kom beskedet som en chock. Tårarna sprutade ur ögonen. Alvaro...
Vi pratade om allt och ofta tänkte jag på just det faktum att han och min son är precis lika gamla.
Alvaro bjöd hem mig till sin familj. Jag lärde känna hans mamma och systrar och deras familjer. Fick möta hans son. Ja, när han blev sjuk åkte vi tillsammans, jag och familjen,  till sjukhuset.
En gång, det var när Alvaro var frisk, sa de att "nu är du en del av vår familj. Du är alltid välkommen hit."
Jag tänker på de orden när jag ser snålhet, främlingskap och våld i vårt samhälle. Jag var alltid välkommen. Och då är jag svensk och de ecuadorianer. Jag "vit" och de från ursprungsbefolkningen. Systrarna och mamman har konverterat till en - i mina ögon - ganska sträng kristen kyrka. Ändå... Jag var och är, alltid välkommen.
Alvaro... Den här texten är till dig. Som jag saknar dig. Som jag saknar dig och din flöjt. Som jag tror de njuter där uppe i himlen när du spelar för dem...


Om rättvis sjukvård och medmänsklighet................ Nr 112

 

Det känns ju lite märkligt at den här berättelsen fick numret 112. Som ett larmnummer och det är den kanske.... Jag såg partiledardebatten igår. Om sjukvården. Mådde illa när jag hörde statsministern göra Sollefteåfrågan och nedläggningen av förlossningsfrågan till partipolitik. Enda gången det brände till var när Ebba berättade om sin erfarenhet av barnafödande. Då snuddade hon vid livet. Synd bara att hon står för så mycket konstigt. I alla fall. Det här handlar inte om partipolitik. Inte om pengar. Nej, humanism. Att bry sig. Alla med pengar kan få bra vård. Så var det i Guatemala på 80-talet när jag började resa dit. Så är det i Sverige idag. Då var jag stolt över Sverige. Idag skäms jag. Inte över sjukvårdspersonalen. Den är för det allra mesta fantastisk. Men inställningen.... Jag kommer att tänka på Paula. Den traditionella barnmorskan jag mötte i San Miguel i norra Guatemala. Inga resurser. Upplärd av sin mamma. Med en vilja att hjälpa. Aldrig glömmer jag kvinnan som kom in med ett öga som var igenmurat av var. Aldrig glömmer jag hur Paula betraktade henne. Aldrig glömmer jag hur hon lät sin tunga svepa under kvinnans ögonlock och tog bort det som skapade infektionen. Aldrig glömmer jag hur Paula brydde sig och ville bota. Aldrig...

 

 

Om universum och dess vackra natur................ Nr 111

Det blev en annorlunda resa. mer natur än vad det brukar. Ormar, sengångare, grodor, vrålapor, skorpioner, papegojor. Morgonen i djungeln. Magiskt. Se mayaruinerna lösgöra sig från träden i morgonljuset.... En annan kultur. Klokare än vår? Jag vet inte, men de hade tänkt mycket. Det finns all anledning att fortsätta att utforska. Vi är inte naturens härskare. Vi är en del av universum En del...



Om fascination och frustration på Kuba............. Nr 110

Jag älskar Kuba och jag hatar Kuba, tänker jag efter att ha kommit hem från en lång vistelse där som varit fascinerande och frustrerande. När jag föreläst om Kuba har jag blivit kallad både kommunist och USA-lakej. Vid ett och samma tillfälle!!!...Människorna är underbara och byråkratin... Tröttande. Alla sanningar om Kuba är falska och alla lögner med samma logik sanna. Havanna är underbart med sin kultur och sitt  myller. Trinidad så vackert och vandringarna i Sierra Maestra... Hänförande.
Kvinnan i receptionen i Guardalavaca är iskall och omänsklig när jag tvingas betala en handduk som inte alls försvunnit. Om jag inte gör det... Då kallar hon på säkerhetsvakterna. Och eftersom jag vid det här tillfället inte har något giltigt visum, trots att jag i två veckors tid försökt skaffa ett, vågar jag inte fortsätta striden.
Jag älskar Kuba och jag hatar Kuba och till alla ni som tror att ni vet något om landet utan att ha varit där, kan jag bara säga: Ni förstår ingenting!
Hur jag kan påstå något sådant? Jo, det kan jag eftersom jag själv inte begriper vad som pågår bakom kulisserna i detta underbara och frustrerande land.



Om det här med transporter............................................ Nr 109

Jodå, jag har varit rädd en och annan gång när rest genom Latinamerika. Som på bussen mellan San Salvador och Guatemala city när jag, strax innan avgång, fick reda på att just det här bolaget var det som oftast råkade ut för överfall.
Eller på taket till, vad som åtminstone ...påstods vara en buss, mellan León och Poneloya i Nicaragua. Dumt nog satt jag med ryggen i färdriktningen och plötsligt träffades jag av en gren i huvudet och höll på att ramla av. Och, så klart, när bussen - mitt i natten - plötsligt stannande och alla tvingades ut i inbördeskrigets Guatemala. Jag trodde det var armén eller, möjligen, gerillan. Som tur var hade vi bara kört fast.
Allra räddast var jag dock när jag fick lift av ett rattfyllo mellan Sucre och Tarabuco i Bolivia. Jag såg ju att mannen i passagerarsätet var kraftigt berusad, men han som körde verkade lugn så jag klev på.. Efter en liten stund insåg jag varför föraren var så lugn. Han var ännu fullare och somnade snart bakom ratten och vi körde av vägen.Ingen kom dock till skada, men jag ville naturligtvis inte fortsätta. När jag sa att jag ville hoppa av vägrade de emellertid att släppa av mig utan började köra igen.
Jag fattade ett snabbt beslut, öppnade dörren och hoppade av i farten. Och det kan jag säga, att räddare har jag nog aldrig varit i mitt liv än den gången...
Annars har det varit trevligt för det mesta. Behagliga färder med intressanta möten och fantastisk utsikt. Flygresan över Atlanten brukar jag sova mig igenom och vakna tämligen utvilad.
Fast det är klart lite skakig blev jag när vi skulle landa i Bogotá i Colombia och det plötsligt small till och flygvärdinnorna rusade till fönstren. Den knappa minuten det tog innan piloten tog till orda var otäck. Men det var bara blixten som träffat vingen, berättade han. Ingen att oroa sig för. Och så gick pulsen ner igen...


Om Ove Molin och Kuba........................ Nr 108

    Jag minns det som igår. Kuba... Jag satt på min balkong på ett hotell utanför Havanna. Strax intill satt Åke Bengtsson. Vi pratade om det mesta. Förhållandena på Kuba. Livet. Och så ishockey. Ja, där i den sköna kvällssolen pratade vi om ishockey. Åke är från Gävle så naturligtvis kom vi in på Brynäs. Sedan säger Åke plötsligt... Ja, så minns ...jag det i alla fall. Nisse (min son) ska få träffa Brynäs.
    Och så blev det...
    Han fick gå på is med Bisset, Janne Larsson, Sjödin och... Ove Molin. Roger Molin tränade laget och han tog min son på största allvar. Det blev en fin dag.
    Men även fina dagar tar ju slut. Så vi gick därifrån. Lämnade hallen. Då kom Ove springande med en klubba i högsta hugg. Klart grabben ska få en klubba, sa han och skrev en autograf på den klubba som fortfarande hänger över sängen i Spjutsbo.
    Jag kom att tänka på allt det här igår. När Karlskrona besegrade Brynäs i Gävle. Med Ove Molin som tränare i Karlskrona. Han fick göra segerintervjun. Inte ett ord till hån. Bara respekt och då ska ni veta att fått sparken från Brynäs.
    Nej, det här blev inte så mycket Latinamerika, men för mig kommer alltid Ove Molin att vara ett gott exempel och även om han inte varit där, så minns jag kvällen med Åke i skymningen utanför Havanna.

Om att - kort och gott - ha tur.................................. Nr 107

Det var precis i början av resan. Sent en kväll i Lima på mitt hotellrum. Telefonen ringde och en röst sa: "Det blir strejk. Ni måste lägga om planerna om ni ska kunna ta er till Machu Picchu. Du får säga till resenärerna att packa om..."

Ja, det var ju en spännande uppgift. Att kl 5 på morgonen be 22 personer ,som jag ännu inte hunnit l...ära känna, att packa om och göra sig redo för at rusa från flyg till buss till tåg i Cuzco så att vi skulle få vara med om Machu Picchu-upplevelsen. Vi hann! Med 7 minuters marginal hann vi med tåget och kom lyckligt fram till Aguas Calientes, som den lilla staden nedanför ruinerna heter. Och dagen efter hade vi en helt underbar dag med sol. Ja, en dag som inte kunde varit bättre. Någon vecka efteråt fick jag veta att en så där 10000 turister hade missat Machu Picchu på grund av strejken och därmed också gått miste om det som för många var själva höjdpunkten på resan. Så vad säger man. Vi hade tur! Hade planet till Cuzco varit försenat... Sju minuter Hur hade resten av resan blivit? Om vi hade inlett de 19 dagarna med att missa Machu Picchu? Min tacksamhet är enorm. Och förutom att resebyrån i Peru gjorde ett fantastiskt jobb, kan jag bara än en gång säga. Vi hade tur.


Om nyfikenhet och att bara vara....................... Nr 106

Jag läser om "den mänskliga roboten Pepper" i DN (4/12-16) och börjar omedelbart fundera över "den robotliknande människan", Kanske är jag extra känslig så här efter nära fem veckor i Latinamerika med ständiga möten med nya människor, vänner och erfarenheter i andra kulturer.
Nyfikenhet! Vi måste bejaka nyfikenheten. Utan den göds rä...dslan och med den följer hatet och våldet.
Fascinerad vandrade jag i Machu Picchu och bevittnade en byggnadskonst och arkitektur som får mycket av dagens strukturer att verka torftiga. Nej, jag vill inte idealisera inkasamhället. Det krävde sin tribut av offer och lydnad. Men de förstod att använda sig av det naturen gav och jag kan inte se varför vi inte försöker lära oss mer av det som en gång varit.
Jag mötte Marta igen. Häxan i La Paz som jag känt i många år och vi pratade en stund om våra barn och barnbarn. Jag blev så glad när hon kände igen mig och jag hoppas snart kunna besöka henne på nytt för ett längre samtal.
Alla vänner i Peguche förstås. Underbara återseenden. Skolan i Otavalo. Resenärerna i min grupp. Guiderna. Dansen på penan i La Paz. Alla naturupplevelser.
Jag känner mig fylld och lycklig och i behov av allt annat än människoliknande robotar. Det är tid jag vill ha. Tid att mötas. Tid för nyfikenhet och tid att bara vara. Jag lever...


Om en gammal kvinna som liknar min farmor...... Nr 105

 

Om morgonen, när jag äter frukost, brukar det passera en gammal kvinna som vallar ett par kor. Lite kutryggig och trött, men med fina, lite pliriga ögon. Vi brukar hälsa på varandra, så där som man gör här i Peguche. Ofta betraktar jag henne lite mer än vad jag gör med de andra bönderna som passerar med sina djur. Anledningen är att ...hon påminner mig om min farmor. Hon var också lite kutryggig efter ett lång slit som småbonde tillsammans med min farfar. Och hon hade lika snälla ögon som hon med korna. Idag får jag plötsligt syn på henne, där hon sitter och äter invid en grav. Hon har tagit på sig de finaste kläderna hon har, de traditionella, för att umgås med de döda en stund och fira De dödas dag. Jag tycker att hon är så fin där hon sitter och, naturligtvis, vandrar tankarna till min farmor och farfar som ligger begravda i Småland. Jag möter dem igen en stund. Minns hur farmor kom ut på farstubron och ropade att maten var klar och att det var dags för mig och farfar att sluta hänga hö och ta kväll. Ja, det är märkligt hur mina minnen från det förflutna får liv här i ett ecuadorianskt nu. Jag tycker om det och jag tycker det är skönt att se att den gamla kvinnan som vallar kor får vila en stund...

 

Om min vän Marta och att återvända till Bolivia....... Nr 104

Det har gått några år sedan sist, men i november återvänder jag till Bolivia. La Paz... Jag älskar den staden. Inte för att den är perfekt på något vis. Nej, men den är levande, med sina dofter, problem och möjligheter.
Så snart jag får en stund över kommer jag att gå till Calle Linares. Bak...om San Fransisco-kyrkan. Se om Marta sitter kvar där hon alltid suttit sedan jag lärde känna henne 1992. Då var jag tämligen oerfaren som skribent och resenär. Ja, jag skulle säg att jag var det faktiskt, trots en så där 20 månader i Latinamerika. Det kan ju låta märkligt. Många tror sig ju förstå allt efter en vecka i främmande land.
Det tog några resor innan vi lärde känna varandra på riktigt. Häxan Marta och jag. Hon är aymaraindian. Står för det gamla och hon har berättat om de traditioner som existerade före Columbus och före Inkarikets utbredning.
Lamafostret som skapar lycka i det nybyggda huset. Stenarna som ger tur när man reser eller studerar.
Mest har jag nog tyckt om kulturblandningen. Mötet. Som när "moderna" bolivianer köper något av häxan och sedan går runt hörnet och låter prästen i kyrkan välsigna det man just inhandlat av det förflutna för att man ska få alla krafter i tillvaron på sin sida...
Ja, jag hoppas hon sitter kvar och jag hoppas hon minns mig. För det var ju hon som gav mig lite hjälp på traven 1992, när jag beklagade mig över att jag ännu inte hade blivit pappa trots att jag var både kär och gift.
Marta skickade med mig en burk att ta hem till Sverige och... Ja, nu är jag både pappa och farfar...
Bolivia... Jag har så många fina minnen därifrån. Nu längtar jag dit. Ett ganska jobbigt land att vara i, men levande. Jag känner doften...

 


Om Bob Dylan, fördomar och möten...................... Nr 103

 

Vi blir så oroliga när något är annorlunda. Ja, först det vill säga... För plötsligt händer det att det som nyss var annorlunda, blir det vanliga och... Ja, ni förstår. Vi får ett nytt "annorlunda" att bekymra oss ...över.
Mitt mamma sa ofta "det är bäst när det är som vanligt" och jag förstod henne sällan. Det vanliga var ju jättetråkigt...
En gång var jag på en charterresa. Det är längesedan nu, men jag minns fortfarande den enorma förvåning jag upplevde när jag gick förbi en större krog där ett svenskt dansband spelade och golvet var fullt av buggande resenärer. Jag kunde inte förstå varför. Resa långt bort, betala dyra pengar för att ha det "som vanligt"...
När jag snart ger mig av till Sydamerika igen, gör jag det inte för att gå på konsert med Ulf Lundell, eller för att äta sill och potatis. Nej, jag vill uppleva det som i mina ögon är nytt och annorlunda, lyssna på andinsk musik, ta del av någon ceremoni från ursprungsbefolkningens förflutna och äta marsvin. Möta det jag inte möter annars. Lära mig och få andra erfarenheter som berikar mitt liv. Vara nyfiken...
Visst, jag hör hur det låter. En aning högtravande och mästrande, men jag tror verkligen på att försöka låta nyfikenheten besegra rädslan. Sedan inser jag förstås hur svårt det kan vara ibland. Själv är jag högst måttligt intresserad av nya teknologiska landvinningar och många är de - inklusive jag själv - som ler en smula överseende åt min tjock-TV, min omoderna mobil och förtjusningen över min gamla transistorradio...
Och så var det Bob Dylan då... Bob Dylan och Nobelpriset i litteratur. Det som fick mig att tänka till och skriva denna korta betraktelse om möten, rädsla och nyfikenhet.
Är Dylan författare eller inte? Kan man verkligen ge en musiker litteraturpriset? Jo, men poet är han ju... Och så vidare, och så vidare...
Själv tänker jag; varför skulle man inte kunna ge Bob Dylan priset? Skulle ett poem bli mindre värt om man sätter musik till? Ingen har väl någonsin funderat över om en film blir någon annat än just film, för att man lägger på musik...
Och så landar vi i nyfikenheten igen. Det nya kan ju vara så spännande. Tänk vad tråkigt det svenska kulturlivet, eller våra restauranger, skulle vara utan influenser från alla människor från andra länder som kommer hit. Så tänk efter en stund innan ni oroar er för mycket över det som sätter det vanliga i gungning. För visst vore livet tråkigt utan pizza och tacos...

 


Om vänskap och möten........................................ Nr 102

Jag tänker ofta på Felipe, killen med Downs syndrom som går på skolan vi stödjer i Projekt Kallampa i Ecuador. Hans självklara förhållande till andra människor. Att hjälpa till när det behövs utan att kräva något tillbaka. Felipe håller låg profil, men ramlar något av de mindre barnen och slår sig är han där. Samma sak om en lärare behöver hj...älp med något. Han har helt enkelt ett förhållande till livet som jag - och många med mig - kan lära mycket av.
Det finns en historia i bibeln som jag tycker mycket om och som handlar om Jesus och något i stil med "änkans sista skärv". Några rika blir upprörda över att Jesus är så tacksam gentemot en änka som bara gett en liten skärv till något gott ändamål, medan de själva skänkt en massa guldmynt. Jesus förklarar: "Ni gav av ert överflöd. Hon gav av sitt hjärta."
Nej, jag skulle inte kalla mig troende, men jag tycker verkligen att den berättelsen säger så mycket. Och ofta har jag tänkt på den under mina många resor i Latinamerika. Så många gånger har jag blivit inbjuden till enkla hem och fått dela det som finns med en självklarhet som i början gjorde mig generad, men så småningom inspirerad.
Dessvärre tänker jag också på det nu när flyktingströmmarna i världen är stora och vi stänger vår gränser. Vi vill inte ge av vårt hjärta. Knappt ens av vårt överflöd (jo, jag vet att många vill)...
Det är smärtsamt. För det är precis som på den teckning Felipe gav mig och som jag håller på fotot. Kärlek föder kärlek och jag tycker det är så vackert med de små hjärtan han ritat som föds ur den stora hjärtat.
Felipe skulle aldrig stänga några gränser. Nej, han skulle inte ens överväga möjligheten...

 

Om förlåtelse och försoning.................................. Nr 101

På söndag är det folkomröstning i Colombia. Ska man rösta ja till det nyligen undertecknade fredsavtalet eller inte. För oss som lever i fred kan det ju tyckas som en självklarhet att freden är något gott. Men om man levt med rädsla och fruktan i över 50 år. Om man levt i ett land där g...rannar dödat grannar. Då kan osäkerheten inför det nya vara mer skrämmande än det gamla invanda.  Och hur förlåter man den som skjutit ner ens man och barn? Hur litar man på dem som dragit nytta av situationen och stulit ens jord... Många gånger har jag rest runt i Guatemala och bevittnat såren efter det inbördeskrig - egentligen ett folkmord - som avslutades 1996. Hela byar utplånades av armén. Inte sällan var det fattiga pojksoldater som hjärntvättats och drogats som utförde dåden. Kriminalitet och psykiska problem har följt i spåren av våldet. En gång var jag i byn Xix, nära Nebaj. Där hade två män gått ut med varsin machete för att hugga ved, när den ene plötsligt fick för sig att det var krig igen och högg den andre gång efter gång. Han låg på sjukhus när jag var där och jag vet inte om han överlevde. Ja, tankarna går till Guatemala när jag tänker på den fred jag hoppas av hela mitt hjärta når det vackra Colombia. Men hur gör man sedan? För att leva i fred... Och så Aleppo och Syrien. Detta obegripliga våld som pågår i en annan del av världen. Vad tänker man när man bombar sitt eget folk och vad tänker de som utsätts för flygattackerna? Kan de försonas någon gång? Någonstans tänker jag att det börjar med ordet "förlåt". Nej, jag är inte så naiv så att jag tror att det räcker i Guatemala, Colombia eller Syrien... Men om vi som lever i fredliga länder som Sverige inte kan säga förlåt eller förlåta våra medmänniskor. Om vi går omkring och under långa tider bär på oförrätter, som visserligen för den enskilde kan tyckas stora, men som i sammanhanget är pyttesmå. Om inte vi kan ta oss ur dessa konflikter... Hur i all världen ska man då lyckas i Colombia? Förlåtelse och försoning är en stor fråga - gigantisk skulle jag säga - som börjar i varje människas hjärta...

 

 


Om drömmen om Nicaragua............................. Nr 100

 

Så gjorde The Clash ett trippelalbum med namnet Sandinista. Jag hade inte en aning om vad sandinisterna var för något, men tog snabbt reda på att det var en politisk rörelse med målet att peta familjen Somoza från makten i det lilla centralamerikanska landet Nicaragua. 36 år hade de hållit sig vid makten och agerat som vore Nicaragua deras egen trädgård. Givetvis med USA:s goda minne.
Och, i sanningens namn, hade The Clash spelat in en skiva som hette ANC, hade jag sannolikt rest fram och tillbaka till Afrika idag, istället för att planera resa nummer 35 till Latinamerika, som går av stapeln i oktober.
Det var Davids kamp mot Goliat jag föll för. Det lilla landet mot stormakten i norr. Folket mot diktatorn.
Sandinisternas seger inföll den 19 juli 1979 och i början såg allt bra ut. Det var framgångsrika alfabetiseringskampanjer, sjukvård åt alla och politiska ledare som brydde sig.
Sedan kom Ronald Reagan till makten i USA och nu blev Nicaragua en bricka i det kalla kriget och allt eftersom åren gick korrumperades den sandinistiska ledningen. Det är svårt att tro att den Daniel Ortega som idag styr Nicaragua är samme man som jag en gång trodde på och beundrade.
När jag kom till Nicaragua 1988 pågick inbördeskriget där USA stödde Contras som till en viktig del utgjordes av Somoza-veteraner. Det var fattigt. inflationen så hög att jag nödgades växla mina dollar mot cordobas ett par gånger om dagen.
Jag såg föräldrar gråtande ta farväl av sina söner och döttrar när de drog ut i kriget. I den lilla strandstaden Poneloya, på det slitna trähotellet, drack jag öl så kall att man kunde vänta flaskan upp och ner utan att något rann ut, samtidigt som fladdermössen cirklade runt huvudet. På jordbrukskooperativet Che Guevara lyssnade jag till hoppet och tackade nej till den råa tjurtestikel jag blev erbjuden.
Jag fick lift med svenska biståndsarbetare och i den öppna jeepen lyssnade vi på Wiehe och Afzelius i den ljumma nicaraguanska kvällningen.
Det var en tid för hopp och drömmar och - naturligtvis - inte så lite naivitet. I Lund, där jag bodde då, sålde jag solidaritetsbananer och en vän samlade cyklar till något som hette något så vackert som "Bikes not bombs".
Historien slutade inte väl, men likaväl saknar jag den tro på förändring jag hade då. Fortfarande är jag övertygad om att det kunde blivit bra. Om man inte tvingat in Nicaragua i den maktpolitiska karta som ständigt vinner över rättvisa, lycka och solidaritet...

 

 

Om Spjutstock 2016.......................................... Nr 99

Fortfarande känns det i hela kroppen. Trots att det är tredje dagen efter festivalen. Planeringen, oron, bärandet, regnet, solen, musiken, solidariteten, alla vänner, nya bekanta, glädjen, maten...
Det som länge var före, ett kort ögonblick nu, är nu föralltid ett efter"....
Nyckelordet är att mötas. Över generationsgränser, Sverige och Ecuador, vänner och nya bekanta, olika kulturformer och musiksmak, inne och ute. Ja, till och med regn och sol.
Alla ställer upp ideellt. Nio framträdanden av fantastiska musiker. I sista stund fick vi förlägga scenen inomhus när himlen öppnade sig. En stor presenning gjorde det möjligt att grilla ute.
Mitt bland alla dåliga nyheter i världen känns Spjutstock som en strimma hopp. Och - faktiskt - ett bevis för det jag ständigt pratar om: Alla kan göra något. Det spelar ingen roll om det är mycket eller lite och att göra lite är oändligt mycket mer än att inte göra något.
Ja, Spjutstock känns i hela kroppen. Och i hjärtat. Så mycket värme och så mycket härliga människor.
Och på andra sidan Atlanten, i Ecuador, finns alla vänner. Medlemmarna i Kallampa. Eleverna, lärarna och personalen på skolan vi stödjer. En del av pengarna vi får in kommer att gå till stipendium åt de med allra minst resurser, en del till skolmaterial, en del till Kallampas kulturgärning i de fattiga byskolor som ligger på landsbygden kring städerna Otavalo och Peguche.
Jag är trött, en smula sliten och... LYCKLIG...


 OM HUR DET VAR I CHILE EN GÅNG................... Nr 98

Häromkvällen såg jag filmen "No" som handlade om Chiles övergång från diktatur till demokrati, hur man - mot alla odds - 1988 fick bort Pinochet från makten i en folkomröstning....
Ett år senare var jag själv i huvudstaden Santiago och flydde tårgas och vattenkanoner i den valkampanj som förde kristdemokraten Patricio Aylwin till makten
Det var en anda av hopp och optimism och ytterligare en tid senare satt jag ombord på ett - i mitt tycke - nedgånget Aeroflotplan, ännu en gång på väg till Chile, tillsammans med lyckliga, återvändande exilchilenare. Äntligen! Efter sexton år var det över...
Jag tänker på mina minnen när jag betraktar min omvärld idag. Våld, egoism och - inte minst - materialism. Jo, jag är medveten om att det finns en massa positiva motkrafter, människor som tänker annorlunda, och det är det som får mig att kliva upp om morgonen...
Men det stora rörelserna i värld? Vår egen regering, sprungna ur vad som en gång var ett solidariskt arbetarparti, stänger gränser, säljer vapen och nu... diskuterar att förbjuda tiggeri.
Var är visionerna? Viljan att göra skillnad i världen?
Häromdagen åt vår utrikesminister middag med USA:s utrikesminister. Det är bra, men hon och vår regering tvekar om de ska träffas Rysslands Vladimir Putin eller inte... Varför? Om vi ska verka för fredlig förändring i världen är det väl självklart att möta honom, trots all befogad kritik av Rysslands politik.
Ja, jag tänker på den anda jag mötte på gatorna i den chilenska huvudstaden för drygt ett kvart sekel sedan. Att allt sedan inte blev lika bra som man hoppats är en annan sak, men drömmen om något annat... Den var där. hela tiden:
Nu undrar jag: Vad vill vi idag? Det räcker inte att inte vilja och blunda...

(Läs gärna min bok "Chile - På vilken sida drömmarna" som kom på Bäckströms förlag 1997)

 


Om att engagera sig................................................. Nr 97

Nej, det var verkligen inte så att jag föddes engagerad i frågor om rättvisa. Tjejer, rockmusik och ishockey var det som fyllde min skalle dagarna i ända i den småstad där jag växte upp. Det som störde mig mest var att jag var liten (problem när man lirar ishockey) och blyg (ingen t...illgång när man är intresserad av tjejer och drömmer om att stå på scen)...
Men så småningom... Ulf Lundells fria sätt att skriva fick mig att upptäcka en lustfylld författarvärld bortom regler och röda streck i inlämnade uppsatser. Mikael Wiehe och Björn Afzelius bidrog till en människosyn där det är självklart att ALLA är lika mycket värda. The Clash turnerade mot ekonomiska orättvisor och rasism och tog mig till Latinamerika med sitt album Sandinista...
Jag kommer att tänka på det där nu när jag ska skriva en presentation inför en paneldebatt som en sektion av Författarförbundet anordnar för sina medlemmar; Författaren som aktivist.
Ja, det är väl aktivist jag blivit. Efter alla möten. Här hemma och i Latinamerika. Någon politisk hemvist har jag inte. Jag tror på allas lika värde och ett liv i harmoni med naturen bortom överdriven materialism och egoism.
I höst ska jag till Latinamerika igen. Det blir resa nummer 35 och fortfarande bär jag min Clashtröja med stolthet. Numera skriver jag inte bara faktaböcker om Latinamerika. Det blir en hel del poesi och nyligen intervjuade jag Brynäs tränare Bulan Berglund för tidningen Hockey.
För varje dag som går blir jag alltmer övertygad i min tro på möten mellan människor som vägen till en vackrare värld. Ja, för den delen också mötet med naturen för att förstå dess värde.
Min senaste möte är med min fantastiska sonson som nu är två månader gammal. Han har redan lärt mig mer om livet än vad jag någonsin kommer att lära honom. Människan föds god och det är där vi måste börja...


Om Kuba och en del funderingar................... Nr 96

 

Jag läser mina resedagböcker från Kuba. Många detaljer har jag glömt, men helhetsintrycken har jag kvar i mitt minne. Att upplevelserna rymmer så mycket samtidigt. Att varje tanke följdes av dess motsats. Att verkligheten är så mycket mer komplicerad än vad vi vill erkänna. Att det är därför ja...g efter en och samma föreläsning om Kuba - efter ett och samma tillfälle - blivit kallad såväl kommunist, som USA-lakej, när jag försökt beskriva Kuba som jag såg det.
Egentligen är nog det, det mest betydelsefulla jag lärt mig av mina resor på Kuba. Att ifrågasätta de tvärsäkra sanningar som slungas och att fundera över bakgrunden till att en viss bild av verkligheten uppstår.
Bara en sådan sak som hur Che Guevara "användes": Å ena sidan var han revolutionshjälten som i högsta grad bidrog till att besegra Batista. Å andra sidan säljer man t-shirts, nyckelringar, foton och baskrar för att dra in så mycket dollar som möjligt. Och som om inte det var nog så var han den närmast religiösa övermänniskan som den gode kubanen ska se upp till och rätta sig efter. Ett slags karibiskt kinderägg helt enkelt som rymmer socialism, kapitalism och religion i ett...
Eller när jag stod längst i öster och blickade ut över Guantanamobasen. Ett stycke land som USA hyr för en löjlig summa enligt ett kontrakt som måste sägas upp av båda parter för att brytas. Ett stycke land - beläget på en ö som är en diktatur - där det som sägs vara världens störst demokrati förvarat, och förvarar, fångar som aldrig dömts i en rättegång och som torterats mot alla humanismens ideal och världssamfundets regler.
Taxiresan som tog mig till utsiktsplatsen med vy över Guantanamo är förresten värd en historia i sig. När vi kom fram till den låsta vägbom som blockerade infarten, gick chauffören ut, lyfte på ett lock, och där låg nyckeln. Tillgänglig för alla som ville komma åt den...
Ja, jag läser mina resedagböcker från Kuba och minns diktaturen, musiken, Hemingway, havet, övervakningen, historien... Och inte minst minns jag betydelsen av att tänka kritiskt.

 

 

Om att möta det man inte är van vid................... Nr 95

Fotot är taget i utkanten av Chichicastenango i Guatemala. Det har gått ganska många år nu, men jag minns stunden så väl.
Chichicastenango är en av de där platserna jag ofta saknar. Som jag under ett antal år besökte ofta och som det skull...e vara sorgligt att aldrig återvända till.
Jag kan ha missförstått något, men i korthet är det som händer på bilden följande: Kvinnan längst till höger är traditionell helare med rötter i mayakulturen. Hon i kofta, som är med i dansen, har en svår smärta i armen som hon inte blir av med. Nu har man gnidit ett ägg mot smärtpunkten, krossat det och slängt på elden. På så vis ska smärtan förintas. På fotot dansar man till gudarnas ära för att få deras hjälp...
I morse när jag åt frukost ute, kände jag kylan när molnen dolde solen. Tunna dunbollar av fukt som dämpade dess styrka. Så dök solen fram igen och värmen spred sig. Så sinnrikt fungerar vårt universum.
Utan att veta - jag bara bejakar nyfikenheten - tycker jag om det jag såg den där söndagen i Chichicastenango. Naturens läkande kraft. Sinnets förmåga att övervinna hinder.
Nej jag säger inte att det jag bevittnade fungerar, men jag påstår inte heller tvärtom. Jag vädjar bara om ödmjukhet inför det som tycks oss främmande...

 

Om utveckling - Ett foto från La Paz.................... Nr 94

Somliga bilder förstår man innebörden av först efteråt. Lager efter lager skalas av. Tankar föds och tack vare fotot, som togs mest av en tillfällighet, öppnar sig nya världar, nya funderingar... Ja, kanske till och med ny förståelse....
Som det här bilden från de äldre delarna i centrala La Paz i Bolivia.
Först var det bara meningen att den skulle illustrera hur elnätet (inte) fungerar i den bolivianska huvudstaden. Sedan tänkte jag vidare och kom, med en stänk av självironi, fram till att ungefär så ser det nog ut i mitt huvud när jag tänker...
Nästa steg var utvecklingen och orättvisorna i världen och på det följde allt som vi döljer. Från grotesk uppfödning av djur som vi sedan äter i harmoniskt vackra miljöer till förstörelsen av vårt fantastiska jordklot. Allt enligt mottot; det vi inte ser finns inte...
Till sist: All digital teknik. Alla vågor och signaler som far genom luften. Hur skulle det se ut om vi för en minut lyckades färglägga och synliggöra dem? Sannolikt skulle virrvarret av sladdar på bilden se ut som höjden av ordning i jämförelse...
En bit bort från den plats där jag tog fotot sitter min vän Marta som är häxa och aymaraindian. Ja, jag hoppas hon sitter där än, för det har gått några år nu sedan vi sågs. Hos henne kan man köpa ting som ger lycka och välgång i livet. Allt enligt de gamla traditioner som såg dagens ljus långt före Inkarikets födelse.
Vidskepelse? Jag vet inte... Här i Sverige har vi just upptäckt lyckan i att leta Pokemonfigurer på stadens gator och torg....

 


Om sandinisterna och uppvaknandet.... Nr 93

Hade det inte varit för musiken hade jag förmodligen aldrig förstått mig på världen. Sannolikt hade jag inte brytt mig om människors lika värde. Men jag mötte musiken. Tog in den. Lyssnade på texterna.......
Först Hep Stars och Mot okänt land. Min mamma brukade berätta hur jag stod mot radiogrammofonen o dansade innan jag kunde gå. Sedan Roll away the stone och Mott the Hoople. Som vi lyssnade, Magnus och jag... Han är fortfarande en av mina finaste vänner.
Och så Ulf Lundell. Som tog mig från småstadens inskränkthet. Öppnade dörren till världen.
Men viktigast av alla var The Clash. Upproren i Brixton. När de spelade på Rock against rasism. Utan dem... Ja, utan dem.. På sin första turné i USA, på den första konserten, som första låt spelade de I am so bored with the USA... Det är klart jag älskade dem. Från första ackordet...
Och så deras album Sandinista. En trippel. För att jävlas med skivbolaget.
Jag visste inte vad Sandinista var, men det var en politisk rörelse som störtade en diktator i Nicaragua. Och jag vaknade. Skrev en uppsats i statskunskap om det lilla landets möjlighet att vara självständig. Det stämde så väl med det jag trodde på, uppvuxen som jag är med en far som är en av de minsta människor jag mött, men som likväl utövade makt.
Idag är det 37 år sedan revolutionen. 37 år sedan sandinisterna tågade in i huvudstaden Managua.
Jag har lärt mig att makt korrumperar. Daniel Ortega som jag en gång beundrade har tappat allt vad ideal heter. Jag har lärt mig att stormakterna inte tål självständighet och då alldeles oavsett om de heter Sovjet/Ryssland eller USA.
Kanske har jag blivit cynisk. Ja, kanske... Men The Clash och sandinisterna födde mitt internationella engagemang. Idag är det 37 år sedan revolutionen jag verkligen trodde på. Vad ska vi tro på idag?

 


Om möten och underbara vänner........................ Nr 92

 

Jag har gjort det så många gånger nu att jag ibland tar det för givet. Det är både underbart och en aning förrädiskt... Jag sätter mig på planet, flyger närmare 20 timmar över Atlanten och räknar med att känna mig välkommen när jag landar i Ecuador.
Jag flyr ju inte ens från något. Ger mig av frivilligt. Fotot är från den 28 oktober förra året. Min födelsedag och första dagen på resan. Ali, Carolina och Palomita bjuder på middag och födelsedagstårta. Jag stormtrivs. Långt borta, men hemma. Och det är inte mitt enda "hemma". Här finns Tua, Pacha, Naim, Alvaro, Mique och många fler.
Några dagar senare ska Ali ge mig en av de finaste komplimanger jag fått någon gång när han säger "att jag ser på världen med ett barns ögon". Kanske är det därför det blir så smärtsamt ibland...
Jag skulle vilja att de som flyr från krig, från svält, från förföljelse kunde känna samma sak när de kommer till vårt land. Att de är välkomna, att vi gärna hjälper till, att alla människor är lika mycket värda. Att de inte ska mötas av egoism, främlingsfientlighet.
Jag dristar mig till att citera Martin Luther King... I have a dream...

 

 

 

 

 

 


Om mitt kontor i Peguche.............................. Nr 91

 

Blundar jag kan jag känna doften från de omgivande träden, höra ljudet från fåglarna. Ibland har jag en nektarsugande kolibri bara ett par meter bort.... Jag dagdrömmer om mitt utomhuskontor i Peguche. Där jag skrev färdigt boken som jag fortfarande letar förlag till. Ibland finns min vän Dan Maxon i rummet intill. Bjuder på morgonkaffe innan frukost. Det var han som först berättade för mig om presidentkandidaten Bernie Sanders för många år sedan. I höst ses vi igen. Det händer att jag hör en flöjts spröda toner. Oftast är det Tuamary som spelar för vinden och bergen. Och är det inte han, så är det hans bror Pachacuti. Det är vackert. Det är magiskt. Det är liv... Plötsligt kan Naim dyka upp. Min vän från San Fransisco de las Cajas. Som introducerade mig för rostade skalbaggar, som faktiskt är fantastiskt gott. Och så Alvaro, min unge vän som verkar återhämta sig från leukemin. Ett par kvarter bort bor Ali och Carolina. När jag tröttnar på att sitta still går jag bort till dem och pratar om livet, lyssnar på musik. Förra året spelade vi in tre radioprogram, Ali och jag. Och så Mique förstås... Som äger Aya Huma, som jag känt sedan min son var liten. Som får mig att känna mig som en del av familjen och inte som en hotellgäst. Ja, de är många att sakna och då har jag ändå inte räknat upp alla. Mina vänner långt där borta på andra sidan Atlanten. Jag blundar och så sitter jag där igen. På stolen utanför mitt rum och skriver. Mellan träden ser jag Imbaburavulkanen. Uppe vid järnvägsrälsen hör jag barn som leker. Kanske är det Kiriari. kanske är det Palomita. Jag blundar och längtar...



Om min vän Kiriari.............................. Nr 90

 


Tankarna far i skallen så här två dagar efter att jag blev farfar. Min son har blivit pappa. I Ecuador har jag ett par fina kompisar. Palomita och Kiriari (bilden).
Vad glad jag blir av dem... Alla frukostar med Kiriari innan hon ska iväg till skolan. Hur vi lekt framför brasan på kvällarna.... Sist fick både hon och Palomita en Pippi-docka. Jag har sett föräldrarnas glädje och - inte minst - farmor Miques förtjusning över sitt barnbarn. Klart jag tänker på Mique nu, när jag redan känner djup kärlek till den nyfödde.
Man ska inte dela in folk efter ålder, ursprung, intresse, kön eller sexuell läggning. Nej, man ska mötas, lyssna och respektera varandra. Och... man kan lära sig så mycket. Särskilt av barn.
Kiriari börjar bli stor nu och ibland bara suckar hon när jag är för fånig, men jag hoppas vi äter frukost ihop snart igen.

 

 

 


Om tankar på livet och döden................. Nr 89

 

När jag var ung läste jag existentialisterna. Framförallt Sartre och Camus. Jag fascinerades av deras tankar. Om livet och döden. Albert Camus som hävdade att vi var tvungna att ta ställning till självmordet och utifrån det avgöra om livet är meningsfullt eller ej.
Nu tänker jag att livet har mening och att den meningen är att bidraga ti...ll något så diffust som det samlade goda.
Ihop med mina vänner i Ecuador har jag kommit fram till att gränsen mellan liv och död kanske inte är så enorm som vi tror. Döden är en del av livet och tvärtom. På kyrkogården utanför Otavalo festar vi ihop med de döda och det känns helt naturligt.
Ja, jag hör invändningarna. Så kan man ju inte göra, säger mannen i kostym som tror att livets mening är att börsen går upp.
Jag kommer till ro på de dödas dag i norra Ecuador. Jag får ihop det med våren i min skog. Livet och döden samexisterar och vi är alla av ett och samma ursprung...


Om alla människor jag mött.................. Nr 88

 

När jag öppnar datorn upptäcker jag direkt ett meddelande fån min son. Läs om skolan i Ronneby, uppmanar han. Jag gör det och förfäras över människors egoism, rädsla, dumhet. Vill man skapa apartheid på nytt med skilda ingångar och toaletter? Jag vill inte tro att det är sant...
Jag tänker på alla människor jag mött under mina resor. Som bjudi...t in mig till sina hem. Som låtit mig sova över, trots att vi bara nätt och jämt känt varandra. Fattiga och rika. Flera gånger vänner till de som flytt undan 70-talets diktaturer och bosatt sig i Sverige. Det började redan på första resan när vi bodde 2 veckor hemma hos en kvinna i Mexico city som var vän till en kvinna i Lund, vars elev jag haft i skolan.
Eller Beto och Luisa i bolivianska Cochabamba... Gång efter gång har jag bott hemma hos dem och fått följa med på utflykter, lära känna deras vänner.
Vi har mycket att lära om generositet, solidaritet, vänskap, möten...
Det som hänt i Ronneby... Ja, jag skäms. Alla människor är lika mycket värda och alla människor har samma rätt till ett anständigt liv. Svårare än så är det inte. Nej, svårare än så är det inte...

 

 


Om att möta Dan Hylander i Bolivia....................... Nr 87

Jag var på uppdrag av ABF i Bolivia och som vanligt var det den outtröttlige Åke Söderman från Sandviken som engagerat mig (han som även gav mig möjligheten att skriva min bok Boliviablues). Hur länge sedan? Ja, det m...åste nog ha gått nästan 10 år nu...
Jag kommer att tänka på det när jag står och lyssnar på hur Dan Hylander spelar covers på sina egna låtar. Låtar som han en gång skrivit åt andra artister som Totta Näslund och Thorsten Flinck. En releasespelning inför en kommande platta som jag lyckligt nog blivit inbjuden tlll. Det är alldeles överväldigande bra och jag blir lite rörd över att åter se Dan på samma scen som David Carlsson, Py Bäckman och Ola Johansson (från Raj Montana band).
Det jag drar mig till minnes är en av de mest absurda upplevelserna jag varit med om under mina 34 resor genom Latinamerika. Jag befann mig i bolivianska Amazonas, i staden Riberalta, och bodde hemma hos Dans svärföräldrar (Det var fina dagar Alejandra och underbart att få vara med på din pappas 90-årsfest).
Bara själva grejen i sig var ju märklig. Jag vet inte hur många konserter jag såg med Dan och Raj Montana band i Lund i början av 1980-talet. Nu umgicks vi i Bolivia.
Så till händelsen, som inte är någon stor grej, men likaväl. Absurd som en scen i någon surrealistisk film... Jag hade varit ute hela dagen. Gjort intervjuer och kom till huset där släkten bodde. Genomsvett, dödstrött, förmodligen lite myggbiten och full av intryck. Jag hinner inte mer än komma innanför dörren, förrän en dyduschad och fräsch Dan dyker upp och säger: Tjena Stefan, jag hörde just att Brynäs slog Modo...
En vanlig dag på jobbet i Bolivia? Knappast...



Om Projekt Kallampa.......................................... Nr 86

 

 

Det är få saker som fyllt mig med så mycket glädje som Projekt Kallampa. Från det ögonblicket jag och min son bestämde oss för att anordna en festival - Spjutstock - och stödja ett projekt, till alla fantastiska människor jag mött under tiden i Sverige och i Ecuador.
Senast var det Fredrik ...Lindström och hans elever i Skellfteå som samlande in 10000:- till projektet. Tidigare har det varit Monica som startat skolan vi stödjer i Otavalo, medlemmarna i Kallampa, alla musiker som spelat på Spjutstock, vänner som dykt upp år efter år och stött projektet, Ann Jonsson i Söderhamn som stött oss genom Pecory, eleverna på skolan i Otavalo...
Helt enkelt alla möten i kulturens namn och den här känslan av att gör man något gott kan det ge ringar på vattnet.
På bilden spelar och dansar Kallampa med eleverna på skolan. Den gula färgen på väggen är ett av många resultat som insamlingen på Spjutstcokfestivalen bidragit till. Jag blir glad bara jag tänker på att jag fått vara med om detta. Inte minst i dagar som dessa när det är så mycket våld, misstänksamhet och egoism i världen.
Vi fortsätter med Projekt Kallampa och nyckelordet är "mötet". Det är så mycket roligare, så mycket mer givande än att vara rädd och krocka...


Om att ge sig av (och komma hem)......................... Nr 85

 


Jag minns det som om det vore igår, trots att det gått mer än 25 år. Ja, jag kommer ihåg hur jag stod där i Atacamaöknen i norra Chile och förundrades över hur jag från denna världens torraste plats, kunde ana Andernas snöklädda toppar...
Livets mystik och det hade bara börjat. På mina 34 resor i Latinamerika har jag träffat presidenter, geri...llaledare, bönder, rika, fattiga, ledare för ursprungsbefolkningen, häxor... Jag har mött kulturer och traditioner som jag inte varit van vid och möjligtvis - i bästa fall - läst om.
I början reste jag inlindad i ett tjockt skal. Jag ville se det främmande, inte möta det. Inte förstå det...
Varför? Skälen var naturligtvis flera. Jag var uppfostrad i en anda av att Sverige och Europa låg "före". Jag var för osäker på mig själv för att våga låta mig påverkas. Nej, jag trodde helt enkelt inte tillräckligt mycket på det som var mitt för att verkligen släppa in något nytt på allvar.
Men tiden gick och allt eftersom mina möten blev både fler och djupare började jag låta mig påverkas. Och en av mina viktigaste lärdomar är att utveckling kan se så väldigt olika ut och att vi i Europa - i den mån man nu kan tala om ett vi" - på många områden snarare ligger "efter" än "före".
Nu tycker jag inte just det sättet att tänka är särskilt intressant längre. Istället tänker jag att vi borde lära av varandra och mötas istället för att krocka.
Ja, många år har gått sedan jag stod i den chilenska öknen i mina tunna randiga byxor. Och en sak vet jag. Den som inte påverkas av att resa har aldrig gett sig av...

 

 



Om Pedernales..................................Nr 84

Nä, fotot är inte från Pedernales i Ecuador, utan från Poneloya i Nicaragua. Jag hittade helt enkelt inte några bilder från Pedernales, men det kan kvitta. Känslan är densamma. 1998 drabbade orkanen Mitch Centralamerika och jag kom omedelbart att tänka på det gamla trähotellet ...invid stranden där jag sovit, druckit iskall öl och duckat för fladdermössen. Senare visade det sig att hotellet - otroligt nog - klarat ovädret...
Nu är jag med mitt hjärta i Pedernales som jag besökte när jag luffade runt i Ecuador 1990. Rakt västerut från Quito och med en förhoppning om att bli Ecuadors viktigaste turistort. Jag tog mig dit från staden Manta. Fem timmar på en buss med träbänkar. Träffade människor som jag minns än. Som den berusade mannen som tyckte det var mycket mer praktiskt att vara katolik än att vara medlem i en evangelisk kyrka. För som katolik kunde man supa och vara otrogen hela veckan, sa han. Sedan bad man om förlåtelse på söndagen och fortsatte likadant som tidigare veckan därpå.
Nu verkar Pedernales vara den stad i Ecuador som drabbats värst av jordbävningen och jag tänker på drabbade människor och krossade drömmar.
Livet är skört. Att tro något annat är att lura sig själv. Men det är också det som gör livet värt att leva. Nu finns det inget vackert i den katastrof som drabbat Ecuador, men det är en påminnelse om att mot naturen har vi människor inte någon chans. Även om vi försöker låtsas som om motsatsen gällde.
För mitt inre ser jag Pedernales så som det såg ut 1990. Hur det ser ut idag vågar jag knappt ens tänka på...



Om gästfrihet...........................Nr 83

 

Resandet i Latinamerika har inte bara varit en resa på en främmande kontinent. Nästan lika mycket har har det inneburit en tur genom Sverige och - inte minst - en resa i mig själv. Numera säger jag till alla och envar att den som inte påverkas av att resa, har aldrig gett sig av.
En gång i tiden var jag blyg och med tydliga gränser för vad man kan och ...inte kan. Vad som var "passande". Den svenska livsstilen och min familj var, naturligtvis, det som präglat mig.
Sakta men säkert, resa för resa, bröts den mur jag byggt ner. Främmande människor började prata med mig. Jag blev inbjuden till fattiga hem att dela enkla måltider. Jag fick sova över hos folk jag nyss träffat. Och man var nyfikna. Ställde frågor om det land man ofta inte ens hört talas om. Jag klippte mig i en liten stad i Guatemala för 50 öre. Vad kostar det i ditt land, undrade frisören. Jag vad svarar man...
Utanför samma stad lärde jag känna Carlos. Lantarbetaren bakom plogen som jag ofta berättar om på mina föreläsningar. Under några år träffades vi ofta och han presenterade mig för sin släkt. Särskilt minns jag systern som ständigt blev slagen av sin man, men som ändå blev förtvivlad när han dog. Vem skulle nu försörja henne...
Hos Carlos blev jag bjuden på apelsiner och kaffe och han berättade om sina drömmar. Den viktigaste var att de fyra döttrarna skulle kunna gå ut skolan, vilket var långt ifrån självklart där ute uppe i bergen på den guatemalanska landsbygden.
Jag tänker på Carlos ibland när jag hör ord som systemkollaps och stängda gränser för flyktingar. Är inte en av våra främsta skyldigheter som människor att hjälpa varandra? Att dela på det som finns. Jag får en dålig smak i munnen när jag läser om den senaste tidens avslöjanden om gömda miljoner i skatteparadis och undrar vart den goda viljan och gästfriheten tog vägen...

 

 

Om min son, Obama och vikten av att tänka fritt....... Nr 82
 

 
Jag såg en bild av Obama vid revolutionsplatsen i Havanna. Framför porträttet av Che Guevara och jag tänkte; precis där fotograferade jag min son en gång.
Jag var reseledare och istället för att få lön i pengar ba...d jag att få ta ed mig min son. Det gick alldeles utmärkt.
Kuba liknar inte något annat land jag varit i. Frihet och tvång. Rättigheter och begränsningar. Hemmingway och Castro. Så fort man tror sig inse något är det bara att inse att motsatsen finns där också.
Obama tog upp frågan om mänskliga rättigheter på Kuba, Med rätta! Kuba är en diktatur... Men varför pratade man inte om Guantanamo, hur USA stött militärdiktaturer, hur USA utbildat torterare i Chile, i Uruguay och i Argentina.
Jag blir så trött på den ensidiga rapporteringen. Så trött... Men en sak vet jag. Jag och min son besökte Kuba före Obama...


Om respekten för mänskliga rättigheter............. Nr 81

I början på 1990-talet träffade jag Julio Marenales i Uruguays huvudstad Montevideo. Han var en av ledarna för stadsgerillan Tupamaros och fängslades när Uruguay blev en diktatur 1973. Medan man i grannländerna mördade motståndarna till de sittande militärregimerna, blev Uruguay kända för sin tortyr (utbildade av experter från USA). Inget land har haft så många torterade medborgare per capita...
Minns jag rätt - jag har inte tillgång till mina anteckningar här och nu - satt Marenales fängslad 16 år, varar 13 år i isoleringscell. Han kallade cellen för sin "bröllopssäng" eftersom utrymmet där han satt isolerad motsvarade just den storleken.
När jag samtalade med Julio Marenales var han lugn och samlad, gav kloka och genomtänkta svar. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga honom hur han kunnat undgå att bli galen, när han var ensam så länge...
Jag visste att mina familj och mina vänner bar mig i sina hjärtan och jag tänkte på dem som hade det värre, svarade han då.
Värre, ja... För några veckor sedan släpptes en man ur ett fängelse i Lousiana, USA, som suttit i isoleringscell 23 timmar om dygnet i 44 år. Dessutom dömd på tveksamma grunder (Jag säger inte att han var oskyldig, för det vet jag inte.).
Jag undrar om Kubas president Raul Castro passade på att ta upp det här med omänskligt långa isoleringsstraff när han och president Barack Obama äntligen möttes i Havanna...

Om Kuba - Att tycka utan att veta.......................... Nr 80

 

 

Det är sällan jag blir nervös nu för tiden när jag föreläser. Ja, om det inte gäller Kuba förstås. Alla har, eller möjligen hade, så bestämda åsikter om detta land som författaren Ernest Hemingway en gång tog till sitt hjärta.
Jag har vid ett och samma tillfälle, efter föreläsningen, blivit kallad både kommunist och USA-lakej. Sedan har ...jag funderat över om det berott på att jag lyckats eller misslyckats...
Efter några besök på Kuba anser jag ju att sanningen varken är svart eller vit. Landet är en diktatur och yttrandefriheten är begränsad. Å andra sidan har jag alltid tänkt att vore jag riktigt fattig skulle jag hellre på Kuba än i - till exempel - Guatemala. På Kuba har man åtminstone haft tillgång till skola och sjukvård.
Att jag tänker på Kuba nu beror på alla åsikter jag hör om flyktingar, om Syrien, om Turkiet... Alla tycker, men hur mycket vet man egentligen. Några meningar i en artikel sedan är åsiktsmaskinerna i gång. Och visst... Jag tillhör dem som "tycker".
Men man får försöka sansa sig lite. Vara en smula ödmjuk och inte hamna i den fälla som min gamle vän Lennart, som jag lärde känna i Ecuador, brukade skoja om: "Innan man är säker är man tvärsäker."
(Bilden är från Santa Clara på Kuba. Tåget är den vapentransport som Che Guevara lyckades stoppa och som bidrog till att revolutionen lyckades.)

 


Om min bolivianske vän Roberto.... Nr 79

I det Bolivia där det igår var folkomröstning om huruvida den sittande presidenten Evo Morales ska få fortsätta som president längre än vad grundlagen hittills medgivit, lever min vän Roberto. Ja, jag hoppas att han lever i alla fall, för nu är det längesedan vi sågs.
Jag lärde... känna honom hos häxan Marta i La Paz. Han passerade på Calle Linares, just bakom San Fransiscokyrkan, när vi satt och språkade om gamla traditioner från aymarakulturen och hur de blandades med det katolska. Först var jag tveksam. Han ville ta med mig på en tur högt upp i Anderna. Men så ändrade jag mig - varför inte - och tack vare Roberto är mitt höjdrekord sedan dess 5600 meter...
Resan efter vtill Bolivia ille jag söka upp honom igen, men då hade han flyttat till gruvstaden Potosí. Jag hade redan varit där flera gånger, men jag ville verkligen möta honom igen så på vinst och förlust tog jag en nattbuss som skar genom högplatån.
På morgonen vaknade jag, lätt frysande, på 4000 meters höjd, av en högljudd man längst fram i bussen. Lätt irriterad försökte jag ta reda på vad som stod på. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var min vän Roberto som försökte ragga besökare till något av de många gruvhålen i Cerro Rico (Det rika berget) som under århundraden försett övriga världen med silver och tenn.
Ja, så fick vi en möjlighet att umgås några dagar och lära känna varandra lite bättre. Roberto gillar förresten att rita och måla och han har en son som är lika gammal som min. När denne föddes hade Robero drömmar om att sonen skulle bli konstnär och för att hjälpa honom lite på traven döpte han honom till Leonardo da Vinci...
 



Om helheten och om att förstå............. Nr 78 

 

När jag läser om hur makthavarna resonerar om vår natur fylls jag numera blott alltför ofta av obehag. Det resoneras som vore vi satta att härska över allt levande istället för att vara en del av den vackra helhet som vårt jordklot utgör. Skogarna är inte längre skogar utan trädplanteringar. Vi hanter...ar utsläppen som vilken affär som helst och låtsas minska dem genom handel med utsläppsrättigheter. Ja, det talas till och om klimatmanipuleringar; minska temperaturen genom att skapa konstgjorda moln för att sänka temperaturen så att vi kan fortsätta att konumera lika ohämmat som förut...
En av mina favoritplatser på vår jord är Osornovulkanen i södra Chile. Sagolikt vacker med sin sockertopp och till synes oskyldig i sin skönhet. Men jag vet... Så snart man kommer till snögränsen  möter man de första träkorsen som rests till minne av dem som dött när de försökt ta sig upp för berget.
Första gången jag besökte regionen där Osornovulkanen reser sig, läste jag Lars Ahlins "Din livsfrukt" som kommit att bli en av mina favoritböcker. Det var en synnerligen passande läsning. Ahlin skrev att om man inte bestiger berget till fots med allt det innebär av trötthet, svett och smärta, har man inte förstått bergets storhet. Jag följde Ahlins uppmaning, tog mig uppför vulkanen till fots gång på gång och lärde mig att respektera berget.
Jag tänker att det är just det som Lars Ahlin beskriver som fattas idag. Beslutsfattarna har tappat känslan för vad vår natur är för något. Knappt har man väl varit i en skog och bevittnat fåglarnas ankomst om våren, bären som mognar eller mörkret om hösten. Naturen - i deras ögon - är bara till för att tjäna människan och däri ligger mitt obehag...



Om rädsla och vad den gör med oss..... Nr 77
 

 

Jodå... Jag har varit rädd några gånger. Riktigt rädd. När det varit befogat och inte som hemma ibland, när jag inbillar mig saker. Nej, verkligen på riktigt...
Som när jag fick lift med ett rattfyllo på högplatån mellan Sucre och Tarabuco i Bolivia. Vi körde av vägen. Han v...ägrade släppa av mig, så jag fick hoppa av i farten. Några kilometer längre fram väntade stupen...
Eller i Guatemala. Pojksoldaten i Nebaj, som envisades med att rikta sitt vapen mot mig, Samtidigt som han hela tiden frågade mig om pengar.
Eller rånförsöket i Santiago, Chiles huvudstad. Jag hade just träffat gerillan och var lycklig över mitt material.
Fyra unga män med kniv omringade mig i bussen. Egentligen är jag en fegis, men nu tänkte jag. Ni får inte ta mina bilder eller mina kassetter med intervjuer (ja det var på den tiden). Så jag struntade i faran och sprang fram till busschauffören.
Rädsla påverkar oss och ett viss mått av rädsla är förstås sunt, men inte rädslan för det främmande, det okända eller andra kulturer. Då ska vi låta nyfikenheten vinna och fylla oss med nytt.
Men visst. Jag var livrädd. På bussen mellan Guatemala city och San Salvador. När han med revolvern klev på. Jag hade just läst i guideboken att det bussbolag jag använde, var det mest utsatta för personrån ombord på bussen. Jag som bokat den i tron att det var precis tvärtom..."



Om Projekt Kallampa och vänners betydelse.... Nr 76

"Tanken slog mig när jag tittade på filmen där Fredrik från Skellefteå berättar om hur byggprogrammet där han är lärare, bygger en teaterscen och på så sätt samlar pengar till Projekt Kallampa. Dessutom planerar de utbyte med Ecuador och skolan för barn med funktionshinder i Otava...lo som vi stödjer.
Jag måste skriva om vänner...
Fredrik lärde jag känna tack vara Janne som jobbade på en skola där jag föreläste för en så där tio år sedan.
Och idén till Spjutstockfestivalen... Den kom Thomas i Örnsköldsvik med...
Ja, nog är det många vänner inblandade alltid. Janne i Faun som varje år lånar ut ljudanläggning. Micke och Pia och Patrik och Anna som kommer varje år och slår upp sina tält. Eva med fantastiska efterrätter. Alla musiker som spelat. ingen nämnd, ingen glömd. Min son Nisse förstås och alla hans vänner. Linda, Linus, Felicia...
Vännerna är många och jag skulle egentligen vilja räkna upp alla som på något vis varit med och ni ryms alla i mitt hjärta...
Att jag skriver det här just idag, beror på filmen från Skellefteå som jag nämnde i inledningen. Jag blev så glad när jag såg den.
Det är verkligen så att ALLA kan göra något, det är verkligen så att det blir ringar på vattnet och det är verkligen så att man kan påverka genom möten och kultur..."

 

Om min vän Felipe.... Nr 75


Jag tänker ofta på Felipe. Min vän på skolan i Otavalo, i norra Ecuador. Jag saknar honom. Ja, jag saknar honom och hans vänner. Välkomnandet. Mötet. Den oförställda glädjen. Jag saknar killen som aldrig sa något, som alltid log o...ch som varje gång jag kom till skolan gick fram till mig och klappade mig på magen. Jag saknar värmen mellan elever och lärare. Jag saknar elevernas mod att dansa, sjunga och spela teater.
Felipe är allas vän och jag menar allas. Han har tid över att hjälpa dem som har bekymmer eller är ledsna. Även om jag misstänker att han skulle ha svårt att slita sig från TV:n när Barcelona spelar och jag vet att han var glad häromdagen när Messi blev utsedd till världens bäste fotbollsspelare.
Jag har lärt mig mycket av Felipe. Att vara som man är. Att ta sig tid. Att bry sig. Jag försöker ständigt och misslyckas ofta, men jag har åtminstone fått nya perspektiv.
Vad kan jag säga mer... Jag hoppas att jag snart får återvända till skolan i Ecuador och träffa mina vänner här. En dröm vore förstås om några av dem fick komma hit. De skulle kunna lära oss mycket om livet..."

 

Om ett vackert möte på skolan i byn Pijal...... Nr 74

Morgonen är lite småkylig när vi tar bussen till den lilla byn Pijal. Jag och min gode vän Ali från Kallampa. I byn Pijal ska vi möta upp med Nain och tillsammans ska vi ge barnen på skolan där lit...e musikundervisning. Ja, i sanningens namn ska jag mest titta på och fotografera, men lite ska jag delta i trummandet, flöjtspelandet och handklappandet.
Det blir en härlig dag. Ali och Nain är efterlängtade. Utan dem blir det ingen kultur på skolan och de gör det här helt ideellt. Redan när vi tar oss uppför sista branta backen - jag mycket anfådd - möter de första barnen oss. Överlyckliga skulle jag säga. De är efterlängtade, Ali och Nain.
Och det blir roligt redan från början. I första - och yngsta - klassen presenterar Ali oss som "bröder". En liten kille kan inte riktigt acceptera det och till slut säger han. "Att du (Ali) och Nain kommer från samma mage kan jag förstå, men han (säger han och pekar på mig)... Det tror jag inte på!"
Det blir en fin dag med mycket musik och skratt. Ja, ett av alla dessa möten som visar att alla kan göra något, som visar hur otroligt viktigt det är med musik, teater, dans, bild, litteratur...
Jag är glad och stolt över att vara (en liten) del av det här och att ha möjligheten att berätta om den här positiva erfarenheten  i Sverige. Lägga den till alla andra insatser som görs i stort och smått med förhoppningen att detta samlade goda ska tvinga tillbaka de onda krafter som existerar runt om i världen.
Efter några timmar i Pijal tar jag och Ali farväl av Nain och sätter oss på bussen mot Peguche. Nöjda och uppfyllda av barnens glädje. Jag hoppar av i Otavalo. Promenerar genom marknadsplatsen och låter mig bländas av alla vackra färger. Himlen är blå och Imbaburas topp sträcker sig mot skyn. Det är en vacker dag. En sådan dag som får mig att hoppas...

 

Om den ofattbara döden... Nr 73

"För tio år sedan reste jag i Guatemala. Jo, jag har varit där senare, men just den här gången besökte jag dödsarkivet i huvudstaden Guatemala city. Jag kommer att tänka på detta i dessa tider av oro i världen. Med allt större flyktingströmmar och en växande rasism. Och - inte minst efter att ha läst Sebastian Haffners bok "En tysk ma...ns historia - Minnen 1914-1933". Om nazismens framväxt och hur ett samhälle "insjuknar".
Det var skrämmande att träda in i dödsarkivet. Ett vittnesbörd från det inbördeskrig som egentligen började med en statskupp 1954, men som är daterat 1960-96. Ett inbördeskrig som i själva verket inte var något annat än ett folkmord på - i första hand - ursprungsbefolkningen...
Varför?
Jo, Guatemala hade sedan 1944 demokratiskt valda presidenter (Arbenz och Arevalo), men de hotade USA-ägda United Fruits vinster och det ledde till en CIA-stödd kupp. Och så blev landet en diktatur igen och snart var inbördeskriget igång.
I kampen mot gerillan skydde regeringstrupperna inga medel. Man mördade hela byar - män, kvinnor och barn - vid blotta misstanken på att byn hjälpt gerillan på något vis.
I dödsarkivet fanns allt detta nedtecknad med en sjuklig form av noggrannhet. Vilka som dött/mördats och hur det gått till. Som nazismen. En obegriplig blandning av det brutala, okontrollerade våldet och det vetenskapliga planerandet och administrerandet. Ytterligare ett bevis på hur illa det kan gå när människan upphör att vara människa.
Vi måste lära oss av historian. Av det som skedde i Tyskland, i Sovjet och i Rwanda. Av det som ägde rum i Guatemala.
Vi måste lyfte fram historian, studera den, förstå och känna. Och vi måste göra det samtidigt som vi bygger ett som samhälle som förhindrar att människan spårar ur.
Jag minns att jag mådde illa när jag vandrade genom dödsarkivet och andades in dess i dubbel bemärkelse unkna luft. Jag mår illa idag när jag tänker tillbaka på upplevelsen..."


Om en alldeles speciell vänskap... Nr 72


Han och hans familj bor bara ett stenkast från Aya Huma, där jag alltid brukar hålla till när jag är i Peguche. Jag korsar fältet där det alltid brukar stå lite boskap och beta när jag ska dit. Går förbi majsfälten och ser mig omkring. Hur många vulkaner kan jag se idag?
Ibland inbillar jag mig att jag hör hans flöjt. Ibland hör jag den faktiskt, för han... spelar nästan jämt. Och jag tycker om det... Verkligen! Det harmoniserar så väl med den klara luften och bergen.
Egentligen är det väl min son och Alvaro som skulle vara vänner. De är lika gamla. Olika, men ändå lika. Nyfikna ögon, livslust och ett gott hjärta. Jag hoppas de träffas snart.
Just idag, denna novemberfredag som somliga ägnar sig åt att konsumera mer än vad plånbolen tål, är det en stödkonsert för Alvaro och hans familj i Otavalo. Det är Kallampa som anordnar den och fem grupper spelar gratis. För han är sjuk och senast vi träffades låg han i sjukhussängen i Quito. Vi skrattade och prata om nästa gång. Om turné med Kallampa i Sverige. Ja, Alvaro är en god vän som jag tycker mycket om. Nästa gång ska vi gå till den där heliga stenen i Peguche. Klättra upp, precis som Tuamari och jag gjorde härom veckan. Då vill jag höra din flöjt igen. Jag vill höra dig spela för mig, för bergen och för världen.... Hasta pronto, Alvaro!


Om färgen gult och om solidaritet... Nr 71

Idag publicerar jag berättelse 71 på min hemsida. "Om färgen gult och solidaritet"
Läs de övriga på min hemsida och boka mig för föreläsningar 2016. Jag kommer gärna och berättar om Projekt Kallampa, Ecuador och mina möten med människor. (Länk efter berättelsen)
"I fredags hade jag möte med Monica, grundaren av skolan vi stödjer. Precis som i Sverige var eleverna på lov, men jag träffar dem i övermorgon. Det var minnen, skratt, planering och nästa vecka kommer Kallampa till s...kolan med all sin kultur.
Innan dessvill jag berätta en personlig historia. En sån där liten anekdot som får mig att tänka att saker verkligen hänger ihop.
Min mormor var fantastisk. Och på äldre dagar berättade hon ofta om att när jag var barn, ville jag bli målare som vuxen och måla alla hus gula. Det var därför otroligt roligt att höra att barnen fått bestämma färgen på skolan som de kunnat måla om för en del av pengarna vi samlade in förra året. ALLA ville måla skolan gul och jag tycker förstås den är enormt fin..."



Om längtan... Nr 70

Det är bara några dagar kvar nu, tänker jag och bilckar upp mot den himmel som idag domineras av mörka moln. Och jag längtar verkligen efter vännerna, vulkanerna, barnen på skolan, kvällarna fram elden på Aya Huma. Musiken och all kultur. Markaden och alla färgerna. ...Vänskapen...
Ja, Peguche (Ecuador) är verkligen mitt andra hem. Det låter kanske som en klyscha, men med åren har det blivit så. Som "främling" vandrar jag runt i den lilla staden, hälsar på människor, blir inbjuden till vänners hem, är delaktig.
Jag längtar verkligen, samtidigt ringer orden i mitt huvud som jag hört: Att längta är i själva verket att önska livet ur sig. Kanske är det så, men att längta är också att leva. Att låta sig beröras och när vi berörs kan vi också känna empati.
Det är bara några dagar kvar nu tills jag för några veckor byter en verklighet mot en annan. Och jag vet att vi alla är del av samma värld, med samma rättigheter, samma värde och samma rätt att ta del av vårt jordklots rikedomar.


Om Darwin, utvecklingen och rasismen... Nr 69

På bilden ser ni den chilenska staden Punta Arenas, Magellans sund och på andra sidan det magiska Eldslandet. Magellan själv ville kalla det för Röklandet, efter röken han såg stiga från eldarna på stränderna, men det spanske kungen tyckte inte det var poetiskt nog...
Det är länge seda...n jag var där nu och mellan mitt och Magellans besök, hann också Charles Darwin och hans fartyg Beagle dit på sin seglats under sökandet efter bevis på den utvecklingslära som skulle komma att publiceras i "Om arternas uppkomst".
Darwin häpnade inför vad han såg och tyckte att de människor som levde på stränderna var så primitiva att att han trodde sig ha hittat den felande länken mellan apa och människa och därmed beviset för att hans teroier var sanna.
Ja, rasismen och fördomarna har - som synes - alltid funnits där. Vi tolkar det vi ser och inte sällan dömer vi det efter den kunskap vi själva besitter. En kunskap som ofta är knapphändig... Det är något att ha med sig på vår vandring genom livet...



Om Che, Bob Marley och att bli gammal... Nr 68

När jag förläser pratar jag ofta en stund om Latinamerikas utveckling och historia. Varför kontinenten, enligt mig, ser ut som den gör idag.
Naturligtvis kommer jag till revolutionen på Kuba och Che Guevara. Jag brukar visa den här bilden på skolorna och för det mesta frågor jag om någon vet vem det är...
Nästan alltid är någon som känner igen den argentinske läkaren som var med och... ledde revolutionen på Kuba och som dog i Bolivia. Men så kom jag till min födelsestad och gymnasieskolan där. En kille långt fram i klassrummet räckte snabbt upp handen när jag ställde frågan och svarade: Bob Marley!
Ett visst fniss utbröt och jag tänkte att "oj, nu börjar jag bli gammal".
Och så häromdagen föreläste jag igen och så plötsligt slog det mig... Nu börjar jag bli så gammal att den här anekdoten om Che och Bob Marley inte håller längre. För snart vet inte alla vem Marley är...
 

Om Aya Huma och mitt andra hem... Nr 67

Jo, jag vet... Det är lite lyxigt. Jag har inte ett hem utan två. Här i Sverige och i Ecuador. Peguche närmare bestämt. Aya Huma.
Det är en sådan känsla att ta farväl från dem man älskar, resa 20 timmar och komma hem till dem man älskar. Och tvärtom. Ett slags lyckligt moment 22.
Nu är det bara en månad kvar. Sedan är jag där igen. Pratar med Mique igen som jag känt sedan jag och son var där för en så där 13 år sedan. Tuamari och Pacha, Ali och Carolina, Nain, Alvaro... Ingen glömd... Jag saknar er alla.
Och så Monica, lärarna och alla elever på skolan.
När jag är där blir det så obegripligt med främlingsfientlighet, rasism och rädsla. Det är ju nyfikenhet som gör livet spännande att leva. Att mötas. Det som är precis likadant tröttnar jag snart på.
Queridos Amigos en Peguche y los alrededores. Vengo pronto!

 

Om fotboll och att heta Stefan Strömberg... Nr 66

Nej, någon fördel av mitt namn har jag aldrig haft på min resor genom Latinamerika. En gång i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, slet portiern på hotellet till sig passet när jag sa att det var bäst att jag själv skrev mitt namn i liggaren. Det gick han inte med på. Istället checkade han in en ung svensk vid namn "Mellanblond" ...
Men en gång. Ja, faktiskt...
Det var när jag skulle korsa gränsen mellan Uruguay och Argentina i början av 90-talet. Jag kom med båt över Uruguayfloden och hade just intervjuat Eduardo Galeano. De argentinska gränsvakterna var sura. Hälsade inte. Men när de öppnat passet, sken de plötsligt upp och sa: "Ah, el senor Stromberg, el vikingo. Bienvenido a Argentina."
Varför?
Jo, det här var på den tiden när Glenn Strömberg var en av våra största fotbollsspelare och de tog för givet att vi var släkt och att jag var ungefär lika bra som honom i fotboll.
 

 

Om jämställdhet och vikten av information... Nr 65

Det här är en liten kort berättelse om jämställdhet och vikten av riktig information. Jag kommer att tänka på den här händelsen idag när flyktingmotståndarna öser desinformation över oss.
Det är ganska länge sedan och jag var på väg hem från Chile. Jag hade just sagt farväl till min gode vän Jos, som jag lärt känna i Guatemala. Nu satt jag på planet som skulle ta mig hem igen. Bredvid mig satt en ung kvinna som var påtagligt flygrädd. Det slutade med att jag höll henne i handen när vi lyfte och landade och när flyygkaptenen beordrade säkerhetsbälten på.
Hon hade blivit mamma redan när hon var 15 år, berättade hon. Hennes pojkvän hade sagt att man inte kunde bli med barn första gången man hade sex. Och hon visste ju inte... På skolan där hon gick var det förbjudet med sexualundervisning. Det hade den katolska kyrkan bestämt.
Ja, jag tänker på det i dessa tider när vi luras att tro att vi har det svårt i vårt land, att vi inte har råd att hjälpa andra, att flyktingarna utgör ett hot. Det är viktigt att vi vet och inte tror.
Jag har glömt vad den unga kvinnan hette och vi skildes åt i Amsterdam för att aldrig mer ses. Och jag hoppas hon kommit över sin flygrädsla och att livet varit snällt mot henne.

 

Om att världen inte är beständig... Nr 64

Jag tänker på min vän Marta som är häxa och bor i La Paz i Bolivia. Undrar hur hon har det idag? Hur har det gått för hennes dotter som är lika gammal som min son?
Det har gått några år sedan vi sågs nu, men under drygt 15 år sågs vi tämligen ofta. Hon berättade om sitt liv, sin kultur, sitt folks historia. På tappan bredvid henne på La Paz svindlande gator upplevde jag både möten och krockar.
Som av en händelse träffades vi första gången 1992. Då hade det gått 500 år sedan Columbus seglade fel och kom till vad som skulle bli Amerika. En del ville fira. Många protestera. Det var ju ett folkmord som tog sin början och snart hade en hel kontinent bytt ägare. Det dominerande inkafolket, aztekerna och maya avlöstes av bland andra spanjorer och portugiser...
Marta är aymaraindian. För dem var det inte första gången de trängdes undan. En gång var det inkahären som besegrade dem och införlivade dem i sitt väldiga imperium...
Detta har har hänt, gång på gång, genom historien. Plötsligt rullar krafter igång som sätter den rådande ordningen ur spel. I grunden är vi alla både flyktingar och erövrare, nomader och bofasta.
Hos Marta ser jag ibland kulturmötet när det är som vackrast. En affärsman i strikt kostym köper en lerfigur av häxan, som representerar det riktigt gamla och tar med sig den in i den katolska kyrkan för att låta prästen välsigna det han just inhandlat. Allt för att få alla goda krafter på sin sida. Det är så vi borde se på olikheterna som möts i världen idag. Förena dem och göra vår tillvaro rikare...

Om mina vänner i Latinamerika... Nr 63

De här korta raderna vill jag tilläga alla mina vänner i Latinamerika och att jag gör det just idag beror på att vi förbrukar jordens resurser i blott alltför snabb takt. Jag tänker på Carlos och hans familj i Guatemala som lever i skuggan av den stora gruvan som förorenar marken för lång tid framöver. Jag tänker på dem jag lärde känna i Nicaragua i slutet av 80-talet, som försökte odla den mark som bomullen utarmat. Jag tänker på Rodolfo i Chile som dog av en magåkomma. Vi var lika gamla, han och jag. Jag tänker på Roverto i Bolivia, som började som gruvarbetare redan som 11-åring.Och jag tänker förstås på vännerna i Peguche och på skolan i Otavalo. De odlar och tänker på jordens begränsningar. Ja, det är inte så att allt var bättre förr, men det finns en hel del att lära om respekt för naturen...
ja, jag tänker på mina vänner i latinamerika idag. En del kommer jag aldrig mer att träffa. Andra möter jag snart igen...

 

 

Om en rolig kulturkrock... Nr 62

Det var när jag besökte Uruguay för andra gången. Huvudstaden Montevideo. Jag hade just träffat den numera avlidne författaren Eduardo Galeano igen på Café Brasil. Uppfylld av samtalet vandrade jag mot de nyare delarna av staden och Café Sorocabana där jag brukade renskriva mina intervjuer och filosofera över livet.
Då ropade plötsligt någon på mig. På svenska! Förvånad vände jag mig om och min blick mötte en leende tidningsförsäljare som visade sig heta Daniel Ferreira. Jag såg att du var svensk på grund av ryggsäcken (en Fjällräven) sa han och snart var vi inbegripna i ett spännande samtal om skillnaderna mellan Uruguay och Sverige, dit han kom som flykting efter militärkuppen och sedan blev kvar i 15 år.
Efter en stund frågade jag honom vilken han tyckte var den konstigaste svenska traditionen och förväntade mig att han skulle säga dansa Små grodorna, surströmming eller något liknande. Men icke... Det mest underliga, svarade Daniel, tycker jag är att ni bygger hus åt fåglarna...
Fågelholkar, alltså. Jag hade inte ens reflekterat över att det var något underligt med det förut. Men jag bär med mig det Daniel sa den gången och har hans ord i minnet när vi själva, här i Sverige, blott alltför enkelt avfärdar andra sedvänjor som märkliga, vidskepliga eller - bara - "konstiga"...

 

Om att mötas... Nr 61